VERONIKA Lazorenko
Veronika Lazorenko född 1961 i Yalta vid
Svarta Havet, kom till jorden med en pensel i handen.
Hennes år på Simferopols konstskola bara bekräftade hennes
konstnärliga kall, vari ingår KONSTEN ATT LEVA under
allestädesnärvaro av här och nu. Att hon blev vald för att
restaurera den ukrainska operan och flera gamla kyrkor i
den delen av världen visar hennes hängivelse till
kreationen. Hennes verk uppenbarar den abstrakta
expressionismen i en helig kubism som bara tillhör henne.
De förverkligar det spirituella i konsten genom att fånga
det subtila i en aktsamhetsritual.
Veronika målar orsak och verkan av det abstrakta som finns
i tankarnas oljud. Hon tar fram det oföränderliga ultima
väsendet, tystnaden i rymdens tomhet. Hon framställer det
som är i det som icke-är. Precis det som krävs i konsten
att måla, därför att livets födelse i sin nakenhet avslöjar
sig när man låter hopplöshetens tår falla i universums hav.
Hennes färgade dukar, hennes geometriska blänkningar,
hennes fysiska utrymmen är frukterna plockade från det
rytmiska trädet, där kroppens och själens mystik enar sig,
i syftet att avkläda det som redan är naket, där språket
berövar sig förnuftet för att lyssna på ordens hjärtslag.
I sin schvung till sin egen konceptualism, Veronika
Lazorenko målar det icke-vetande, det icke-havande, det
icke-sagda i det osynliga. Hennes inre begrepp, hennes
kvistiga och existentiella väg till det icke-manifesterade,
undslipper alla beskrivningar. Det är genesen före
sanningens, harmonins, klarhetens, enhetens,
oförändlighetens, satorins, oändlighetens... uppenbarelse.
Med andra ord, målar Veronika Lazorenko det sakrala i
skapelsen. Konstens heliga andedrag! Så är det.
Maxette Olsson