Svarta madonnan

Hur en katolsk kyrka i Martinique blev byggd från Sundsvall i Sverige.

Församlingsbor i kommunen Schoelcher, på den västindiska ön Martinique, och prästen Charles Aubrée tillät ärkebiskopen av St Pierre i Fort de France i Martinique Monseigneur Michel Meranville, att välsigna Terrevilles kapell som då förvandlades till “Terreville, Återuppståndelsens Kyrka”, söndagen den 28 oktober 2007 kl. 16: 30. Prästen Gabriel Valard, som var med i projektet från början i vad som bara var tänkt att bli ett kapell, var närvarande väl omringad av en mängd församlingsbor som inte glömde mödan de haft för att uppföra den heliga byggnaden till Gud den Allsmäktiges ära.

Foto: Maxette & Malte Olsson

“... Här är Maxette Olssons intervju, strax efter det sanna “uppdrag” hon genomförde å församlingsbornas vägar. Hon kom med sin väninna, den världskända tysk-svenska konstnärinnan Dagmar Glemme som smyckade kapellet med väggmålningen “Svarta Jungfru Maria”, kapellet som nu blivit: “Återuppståndelsens Kyrka”, välsignad med hjälp av Monseigneur Marie-Sainte. En sann pilgrimfärd, ett kulturellt och konstnärligt äventyr. Det blev många glädjestunder av att se kapellet som var en byggnad utan liv, inte ännu invigt, förvandlas och förskönas... Väldigt vackra kort av målningarna. ...”
Meetaw 25 november 2007, den första tidningen “online” i Västindien.
Foto: Maxette & Malte Olsson

Svarta Madonnans kapell har nu namnet “Återuppståndelsens Kyrka”. Vad man inte vet är att allt började för arton år sedan i Sundsvall.

Malte Olsson: Maxette, du är min fru, du är också från Guadelope, en liten ö i Franska västindien, du bor i Stockhom, vilken relation har du med “Svarta Madonnan”i Terreville på Martinique?

Maxette Olsson: Det är en som en riktig saga. Jag älskar “Svarta Madonnan”, också kallad den “Goda Befrielsens Jungfru”, fast jag är väl medveten om att Jungfrun, Gud eller vilken Spirituell Kraft som helst, inte har någon färg. Det är en obeskrivlig tomhet som man når endast i tystheten. Det är känslan av vara närvarande!

MO: Varför “Svarta Jungfru Maria”?

MaxO: Sedan jag lämnade min ö 1966 för att åka till Frankrike, var jag helt vilse, tills för sexton år sedan då min moster Mignonnette Jean-Baptiste, som nu är 87 år, sade att hon bad till Jungfru Maria för att jag skulle återvända till familjen. När jag besökte henne, tog hon mig till kapellet av “Den Goda Befrielsens Jungfru” som också är ett kloster i Neuilly sur Seine i Frankrike nära Paris. Ber man till henne säger man “Jag är tvungen att uppenbara dig för alla i hela mitt liv, på grund av den absoluta makten som Gud ger dig...” Jag bad, jag träffade dig och mitt liv förändrades (Maxette ler).

MO: Förändrades? Förklara dig.

MaxO: Min historia är redan skriven i min bok “Dieu est une Maître-Femme” . “Gud är en Kvinna”. Under en lång tid var jag en invandrarekvinna, ensam och förvirrad i världen. Jag var så arg emot allt. Hela min omgivning hade planer och drömmar för mig och varje del av familjen hade olika religioner. Jag var arg, så arg att inte kunna vara den som alla ville att jag skulle vara . Eftersom jag inte kunde tillfredsställa dem, trodde jag mig utkastad av min familj, av Gud, av min ö, av mitt folk, av min ras och av hela världen, dessutom hade jag svårt att förlåta mig-själv för det. Skuldkänslor och hämnd hade förtorkat mitt hjärta.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Och vad har Jungfru Maria att göra med den vardagsrealiteten?

MaxO: “Här är varför vi måste lära oss nu om att älska oss själva och älska våra förfäder för att förstå fällorna man satte åt dem och som man sätter för oss idag” skrev Jean-Philippe Omotunde i “Vérités et mensonges”. I stället att tycka synd om mig själv, började jag söka omkring världen vad jag idag hittar i mig själv : Gud. Det hände att jag hittade Den i Sverige (Maxette skrattar). Det gäller inte bara att hitta Den, man måste behålla Den. Sedan dess, för att behålla Den, jag ber. Vad kan jag göra? är den kreolska medkänslans uttryck.

MO: Om det var så lätt, tror du inte att alla skulle be för att få vad de vill?

MaxO: Det som är lätt att säga är ofta inte lätt att göra. Att be är den svåraste handling som finns. För dem som bara tror på vad de ser, är det inte alls klart, eftersom det är en ande till ande kommunikation.

MO: Förverkligas alla dina böner?

MaxO: Allt jag vet är att för att be, måste man tro på att det finns en Högre Kraft än sitt lilla ego. Har man ett stort ego är det inte alls lätt. Att be är att känna sig närvarande i Frid. Frid. Ett heligt svenskt ord. Det går inte att nå Frid utan tysthet. Så när man känner den inre-tystheten, utan den minsta lilla tanke, god eller dålig, då är man i kontakt med sig själv. Där ser man allt och får allt. För, är man i Frid, behöver man inte någonting: den är icke-begärets punkt. Den är ingen-ting. Man bokstavligen låter sig själv vara i fred. Har man en känsla av frid finns man över-allt. Över-allt. Ett gammalt kreolskt uttryck lyder : Anden går fortare än kroppen.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Jag är vetenskaplig. Jag är inte van att tro på vad jag inte ser.

MaxO: De som inte tror på vad de inte ser, har andra tekniker enligt deras uppfostran, utbildning och behov. Det är också en tro. När det gäller mig, min tro är att tro på det osynliga för att förverkliga det synliga. Du vet att jag tycker om att skriva. Att be är som att skriva, en vetenskap som fordrar en perfekt gäll, en stor klarhet, en enorm fantasi, en oändlig kärlek, mycket uppmärksamhet, en oerhört självdisciplin, en ojämförlig instinkt, en konstant aktsamhet, en aktion i en icke-aktion d.v.s. att man ska kunna göra mycket utan att röra på sig (Maxette skrattar), och att tro trots allt. Jag har inte allt sådana simultankvaliteter, men jag arbetar för det. “Med tålamod kan man se en myras bröst “ säger min moster! Jag lär mig att be, att leva bra... och att skriva, och det kommer att ta mig hela livet i fall om det här livet räcker.

MO: Det är sant att du skriver mycket. Vad skriver du om?

MaxO: Jag skriver allt det den lilla rösten berättar till mig för att bli av med tankarna, eller åtminstone för att sätta ett finger på dem och frigöra mig från dem. Det är lättare att bli känd än att känna sig-själv. Jag skriver alltså inte för att bli känd utan för att lära känna mig själv. Jag trivs med det arbetet. Att skriva leder mig till att upptäcka den mänskliga varelsens komplexitet. Att skriva lär mig att vara närvarande.

MO: Närvarande? Varför insisterar du på närvarandet. Är vi inte alla närvarande?

MaxO: Att vara närvarande är att bokstavligt talat leva fullt ut : känna sig här och nu. Det är inte alls lätt. Observera omkring dig och du ska märka att de flesta inte är närvarande. Vi gör tusen saker samtidigt och vi lyssnar inte. Och vi alla starkt försvarar den förvirringen, för den är etablerad. På kreolska säger man “Du är här, men du är borta”. Och under den omedvetna sinnesjuka leken, det som har varit får oss att tro att allt blir bra i framtiden, på så sätt fördunklar våra sinnen oss från den preciösa närvaron. Det är som om någon vill få dig att tro att hon älskar dig för att sedan kunna stjäla din förmögenhet. Det är det som egentligen är helvetet.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Det verkar komplicerat.

MaxO: Påven Jean Paul II, bad till alla i sitt testament att de skulle be för honom. Om det var lätt skulle han ha bett ensam för sig själv. Hans bön var hans sätt att samla alla i böner. Att be i grupp är mera effektivt, ty den samlar allas kvaliteter. “Det är risgryn som blir till en ris säck”, är ett annat kreolskt ordspråk. Jag ber alltid för alla och jag ber alla att be för mig. Det är så man hjälper varandra, men första steget i bönen är att vara närvarande eller att känna Guds närvarande.

MO: Är du religiös?

MaxO: Jag är född katolik, men “Jag är inte mera religiös än påven”, som det franska uttrycket säger. Som en äkta invandrare som vandrar inom sig själv är jag inte alls separerad från protestanter, muselmaner, vodooister, yorubaser, ortodoxer, judar, adventister, buddhister, hinduister, athéister etc. Jag är allt detta och mera. På min ö är jag uppväxt med alla dessa religioner. Jag äger ingen religion. “Det som är ditt, är ditt, vad som inte är ditt, är inte ditt.”, är ett kreolskt uttryck.

MO: Jag vill att du förklarar tydligt varför och hur du är relaterad till Den Svarta Jungfrun?

MaxO: Svarta Jungfrun har sitt ursprung i femhundratalet, men hon blev förankrad i slutet av trettonhundratalet. Ludwig den XI vördade Svarta Jungfru Maria, hon som för mig är den kvinnliga symbolen för den gudomliga makten, som Shakti för hindouister, Kwan Yin för buddhister, Erzulie för vodooister, Yémaya för yorubaser, ...
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Vissa tycker att symboler kan tappa sitt värde.

  MaxO: Det respekterar jag för jag är inte här för att övertyga folk om vad de ska tro. Gudskelov. De få gärna tro på vad de vill. Det är mina personliga åsikter. Och Gud vet att jag inte tänker som alla andra. En symbol är för mig att se det osynliga i det synliga. Kandiski som var en sann konstnär, förklarar det väldigt väl i sin bok “Le spirituel dans l´art”, där han utvecklar sin teori om abstraktion . I min fria översättning blir det: "Formen är det yttre uttrycket av det inre innehållet”. Det gäller för alla och allt. Pythagore sade väl: att lyckan i en relation är att kvinnan ser Gud i sin man och ömsesidigt. Jag tror att vi alla är Guds symboler. På artonhundratalet var symbolism för poeter som Oscar Wilde, Verlaine, Ruben Dario, mm. ett medel för att komma i kontakt med universums gömda del genom symboler. Jag tycker om symboler, sagor, apologer, myter, dikter... Jag är fascinerad av Konst med ett stor K. inte för deras finansiella spekulationsvärde som är en bonus, utan för deras symboliska innehåll. Jag älskar människor, naturen, statyer, trädgårdar, skulpturer,bilder, teckningar, tavlor och allt som Gud och människor skapar med ömhet och kärlek.

MO: Vi stannar med Svarta Jungfru i Terreville i Martinique.

MaxO: Ja ! Från denna känsla att bli utkastad, plockade jag det bästa: att inspirera, att sätta ljus, att glädja, att få andra att skratta, att le... Det är min gåva. Jag trivs att vara min omgivnings musa. Jag har alltid känslan av att inte umgås med den mänskliga varelsen utan med deras ande som de själva inte ser, så det är inte alltid lätt. När man ser det bästa i människor, som inte är medvetna om det bästa i sig-själva, kan det orsaka konflikter. Jag vet det, men just nu kan jag inte låta bli.

MO: Vad ser du egentligen?

MaxO: Deras skapande natur. Deras oändliga möjligheter. För att komma tillbaka till Terreville i Martinique, som du vet så för ungefär tjugo år sedan träffade jag i min butik i Sundsvall Dagmar Glemme, hon är tyska, men bor i Sverige sedan många år. Jag brukade ta hand om KAJ-FICAJA och Bengt Lindströms utställningar (som var mina mentorer i konstvärlden), På en konstmässa i Sundsvall som Dagmar Glemme och sin sambo hade startat, pratade Dagmar och jag om drömmar. Så hon anförtrodde mig sin ambition att utställa i ett museum. Själv tänkte jag att det vackraste museumet är en kyrka, ett kapell, en helig plats där konsten är hedrad, firad, vördnad. Några år efter upprepade Dagmar igen sin dröm när vi lekte tarot. Jag får en obeskrivlig glädje av att se människor förverkliga sina drömmar. Jag lärde mig mer och mer att älskar henne för hon stannade i mitt liv, och i vårt liv, eftersom det är hon som presenterade oss. Som tack, jag lovade mig själv att det skulle bli den bästa vänskapspresent du och jag skulle kunna ge till henne: att föreviga henne som en helig konstnär, och i samma tid skulle jag hålla mitt löfte till Svarta Jungfru Maria. Då visste jag inte hur, var eller när det skulle hända, jag visste ingenting. Oh jag vet ingenting. Men som du vet är jag ofta på alerten. Det kan man säga. För att börja med, påtog jag mig att etablera en spirituell vänskap med Dagmar. Det som är jättesvårt, sällsynt och nästan omöjligt för människor: mänskliga varelser.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Spirituell vänskap? Föreviga henne? Vem tror du du är Maxette?

MaxO: Jag tror inte att jag är någon-ting. Det är bara att ibland över-skattar jag mig-själv tills att jag tror att jag är en ande. (Maxette skrattar) Har du sett en ande? Lyssna noga ! Jag är Gudstroende, det gudomliga projektet skulle inte ha varit möjligt utan en relation ande till ande d.v.s. på en respektfull, vördsam och aktsam nivå bortom den vanliga vänskapen, åtminstone från min sida. På så sätt fick jag ett oförklarligt behov att överskatta Dagmar. När jag börjar ett projekt har min föreställning, min passion och min vision inga gränser. Jag tänkte hela tiden på alla dessa konstmålare som skapade freskerna i kyrkorna. Michelangelo i chapelle Sixtine de Michel-Ange. Matisse kapellet i Vence. Innan Dagmar började måla Svarta Jungfrun i Terreville, ville hon absolut måla (på hennes eget initiativ) ett träd (som är hennes specialitet). Under Régine Dorwling-Carter inspiration blev trädet “Mamres trädet” Genesis 18:1- i Bibeln. Malte! Du är själv uppfostrad av kända konstnärer. Din mamma Karin Olsson, en av de skickligaste landskapsmålare och kolorister i Sverige, din moster Britta Karlsson, en äkta naïvist, din far Karl-Gustav Olsson, en ovanlig surrealist och han var också teckningslärare. Du vet att många konstnärer drömmer om att måla för ett kapell eller en kyrka. Att skapa en bild avgudad av tusen och även millioner människor är många konstnärs ambition. Det är en välsignelse. Att förneka att det är höjdpunkten för en konstnär, troende eller icke-troende, är en lögn. Det var faktiskt den mäktigaste present vi kunde ge till Dagmar Glemme, och nu är det gjort.

MO: Men varför krävdes en spirituell relation och inte en normal vänskap som alla andra? Om alla vänner skulle vara spirituella, skulle det inte finnas vänner. All vänskap kan inte vara spirituell Maxette.

MaxO: I så fall är det bekanta, sociala och kommersiella relationer som är första etappen till vänskap. Inget missförstånd. Jag har många vänner och bekanta, för jag tycker om människor över huvudtaget, men jag känner mig varken mycket social, kommersiell eller mondän. När man umgås med människors ande, kan man inte vara mondän, för det är en relation som fordrar en djuphet även för ett litet ögonblick. Så är det.

MO: Du komplicerar ditt liv.

MaxO: Tvärtom. Jag förlättar det. Har du inte märkt att det händer att man ibland kommer bättre överens med människor man aldrig har träffat förut än med de man ser varje dag. Jag är en god väninna, så jag kan försäkra dig om att en spirituell vän vet att sina handlingar beror på sina djupa intentioner. Intentionen är starkare än viljan. Den är en bestämd inre kunskap om sin handling, så den är mäktig. Den kräver att man vet vad man gör. Intentionen går inte att behärska utan emotionell integritet d.v.s. att man är i grunden ärlig med sig själv. Man ska akta sig med intentionen. “Aktsamhet är inte feghet” är ett kreolskt ordspråk. Äkta vänskap i ett heligt projekt är fundamentalt till verkets varande och kraft. Så är det. Klart att det inte är lätt, för de flesta människor är inte medvetna om deras storhet. Vad de säger ofta överenstämmer inte med vad de känner eller vice versa. På så sätt, vet de inte vad de gör. Tidigare var katedraler, kyrkor... heliga platser, deras byggnation och utsmyckning gjordes av initierade professionella yrkesmän. Se frimurareordens historia och dylikt.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Initierad till vad?

MaxO: Initierad till respekt, ödmjukhet, välgörande, initierad att vara medveten om Gud i sig själva, som vissa kallar Universums Arkitekt. I alla fall så är djupa relationer alltid mera berikande än de ytliga. Spirituell är inte det materiellas motsats. Alla och allt är spirituella, medvetet eller omedvetet. Är man spirituell samtidigt, blir man spirituella vänner. Spirituella vänner genererar och aktiverar Kraftkällan som gör mirakel, precis för att de är medvetna om att de är bundna bortom egot som skapar tiden, tävlingen om att vara bäst, den vänliga vänskapen, familjen, de vardagliga neuroserna som skvaller, avundsjuka, girighet, elakhet, ovänskap, manipulationer, skuldkänslor, ekonomiska eller sociala svårigheter och det betyder inte att spirituella vänner inte har ett socialt liv och att familjen inte är viktig. Tvärtom. Spirituell vänskap förstärker allt.

MO: Förklara dig enklare Maxette, du verkar komplicerad med din spirituella vänskap.

MaxO: Till exempel, ett par som utvecklas tillsammans är mera konstruktiva än ett par som tävlar mot varandra om att vara bäst, eller hur? Är man spirituella vänner, har man en enda uppgift : att arbeta för att vara medveten om sin ande, sina känslor, sina intentioner och sina handlingar, oavsett vad man gör. Bra eller dåligt, för allt får en mening. På så sätt behöver man inte bära en mask, inte försvara sig. Man är fri att vara. Man behöver ofta inte förklara sig. Det är tillåtet att veta och inte veta. Man inte bara respekterar varandra, man hedrar och vördar varandra. Det är alltid trevligare att vara på samma våglängd med sin omgivning. Det är då man vilar i sig själv. man känner sig trygg.

MO: Är det inte att söka det omöjliga?

MaxO: Ja! Jag håller med dig. Det är klart ett sällsynt förhållande, men inte alls omöjligt. Det är en utmaning, en risk. Jag gjorde bungy-jump en gång. Att utmana sig själv är att lyfta sig bortom sitt lilla jag. Vissa kör rally, kliver på berg, spekulerar med pengar, kör motorcross... jag tränar mig till spirituell vänskap. Det ligger i människans natur och uppfostran att underskatta sig-själv. Därför är det inte lätt att skapa fred i världen. Det är varje gång en utmaning för mig att överskatta någon som underskattar sig själv, så klart att jag får stryk (Maxette skrattar) men jag håller ut med Gudshjälp.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Du säger dig vara en god vän och älskar människor, varför inte vara helt enkelt vän med alla?

MaxO: Jag är först och främst min egen bästis sedan är det du. Gudskelov för vi lever med oss-själva och med varandra. Om vi inte var bästisar skulle det bli pannkaka. Och det är sant att jag älskar folk trots allt.

MO: Varför tillägger du trots allt?

MaxO: För att de som inte älskar mig kanske för att jag inte tycker som de eller inte liknar de, eller... vad vet jag? De som inte älskar sig-själva brukar inte älskar mig. De som inte tycker om mig kan retar mig, besviknar mig, förargar mig och tröttnar mig. (Maxette skrattar) Det är säkert ömsesidigt, men jag älskar dem ändå. Det är tack vare dem jag vet att jag finns och på grund av dem jag blir mera medveten. Att älska för mig betyder inte att umgås flitigt och ha någon för att underhålla mig. Att älska i min åsikt är att totalt omfamna livet. Jag älskar inte folk för att de älskar mig. Jag älskar folk för att jag älskar att älska. Det är viktigare för mig att älska än att vara älskad för att älska är att vara älskad. Jag tillhör också den mänskliga sorten som också är fast med sitt ego. Med spirituella vänner blir man med sin goda sida, man glömmer sitt ego. Man är orädd. Man litar på. Man älskar. Tillsammans är man HEL. HELIG ! På den här nivån blir en vän ens spegel. Du är själv min spegel.

MO: Din spegel?

MaxO: Ja! Att älska för mig är att se mig i den andra och att hylla kärleken. Jag trivs att se mig själv i dig, är jag ovän med mig, är jag en storm. Min Mr Hyde kommer fram. Därför tycker jag om att se mig själv i mina GODA vänner. Det är då jag är en musa och allt blir möjligt. Tycker du inte själv att det är trevligare på den här dimensionen?
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Jag är helt överens med dig om att det är trevligare. Du får gärna behålla din Mr Hyde för dig själv. Det är klart mycket skönare med goda vänner. Så du sade att du hade en spirituell vänskap med Dagmar och...

MaxO: Dagmar, som du vet, är inte katolik, men hon hade för länge sedan målat Jungfru Maria och Jesus på sammet. Hon målade mytologiska Gudar som Bacchus, Poseidon, Neptune... hon är en obegränsad entreprenör, mycket produktiv och sätter sitt hjärta till allt som gynnar hennes konst. Konst är hennes passion och oavsett hur hon känner sig, hon är lyhörd. Hon hör mig. Att nå någons ande behövs en process. Så först ledde jag henne till Gudinnorna genom att kalla henne min Solgudinna. Jag kan inte fuska, så spelar jag en roll gör jag det med hela mitt hjärta, så jag verkligen dyrkade Dagmar som min Solgudinna. Det är märkligt men så är det. Sedan kom änglarnas tid. Tillsammans arbetade vi änglar när jag skrev min bok "Din skyddsängels namn" Du vet.

MO: Ja! Jag vet, men den här intervjun är för andra, jag ställer frågan igen som du inte har svarat på. Varför från Sundsvall i Sverige till Terreville i Martinique?

MaxO: Här kommer på scenen Baryton Martin rösten, körsångaren från körgruppen “L´orchidée de Schoelcher”, jag menar advokaten Gerard Dorwling-Carter som bor i Fort-de-France i Martinique och som också är Jesusanhängare, du vet Jesus, Jungfru Marias son. Han hade juridiskt hjälpt mig att återfå min ärvda mark i Vieux-Habitants i Guadeloupe. Det var en tjugo års väldigt komplicerad familjal rättstvist som han vann med bravur. För att hjälpa honom på rättegångsdagen hade jag skickat per post ett kort av Svarta Madonnan i Neuilly tillsammans med hennes bön, frankerat med ett frimärke av Malkom X. Vi bodde då i USA.

MO: Hjälpa honom? Och varför de extrema? Jungfru Maria och Malcolm X? De går inte alls tillsammans.

MaxO: För att jag inte kände honom. Jag läste från Maurice Marianne, advokaten som hade varmt rekommenderat honom, att han och jag var lika. Eftersom jag vet att jag är både troende (Jungfrun) och revolutionär som Malkom X, jag skapade min egen symboliska ritual. Jag tycker om ritualer.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Men varför hjälpa honom? Du kan inte någonting om lagen.

MaxO: Jag kanske inte kan någonting om människans lag, men jag studerar ständigt och flitigt den gudomliga lagen i vilken är inkluderad människans lag. Advokaten Dorwling-Carter representerade mig, men jag kunde inte låta honom ensam bära hela ansvaret av en familjs tjugoåriga konflikter. De här rättegångarna i Västindien för mark är en stor sak. Det är inte för att man betalar en advokat för att försvara en, att man ska slippa ansvaret.

MO: Ja, men är det inte märkligt att skicka en Jungfru till en rationell person som en advokat ska vara... om alla människor skulle skicka religiösa bilder till deras advokat...

MaxO: Jag förstår vad du menar, men jag gör som jag kan och alla advokater heter inte Dorwling-Carter. För en annan person skulle jag ha gjort någonting annat. Det kommer efter inspirationen.

MO: Vad var hans reaktion?

MaxO: En spirituell reaktion som fortfarande enar oss idag fast han bor i Martinique och jag här i Sverige. Han var jättelycklig att få Svarta Jungfrun, som är hans och hans familjs beskyddarinna, där kärnan är hans fru advokaten Régine Celcal-Dorwling-Carter. Jag visste inte alls att de var praktiserande och så djupt religiösa... och vänta... den Svarta Jungfrun är också Martiniques beskyddarinna (som Heliga Birgitta är Sveriges beskyddarinna). Det visste jag inte alls precis för att jag inte vet någonting.
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Vi kommer tillbaka till Terreville.

MaxO: Gerard Dorwling-Carter som också är journalist i Antilla, en politisk och ekonomisk veckotidning i Martinique, med vilken jag brevväxlar varje dag, skrev att han håller på att samla pengar för att bygga ett kapell i Terreville. Dagmar Glemme som ville kompensera mig för en tjänst, frågade mig vad jag ville ha. Min intention var på alerten, jag frågade henne om hon ville måla en Svart Jungfru Maria till mig. Det gjorde hon med nöje precis för att hon hör mig. Med Dagmars tillåtelse fotokopierade jag den, ramade den väl och skickade den till Martinique med rekommendationen att sälja den och ge pengarna till kapellet.

MO: Och?

MaxO: Och? Han jublade och tyckte om bilden. Han skrev att han skulle behålla den och ge pengarna till kapellet. Ett år tidigare hade jag berättat till honom per brev om min dröm att grunda ett museum i Martinique eller Guadeloupe. Du vet att jag älskar konst, och i första hand Konst andan och jag drömmer mycket. Den riktiga konsten är att förverkliga sin dröm fast vägen till drömmen är bäst.

MO: Du skapar smycken. Du sysslar med inredning, du tycker om att laga mat. Du skriver dikter, gör fotoböcker som tar dig månader. Du är en excentrisk person. Tycker du att du är en konstnär?

MaxO: Om jag börjar tro att jag är något här i Sverige, då är jag i fara. Allt vad jag vet är att den Heliga Konstens Ande lär mig konsten att leva. Konsten att vara bra med mig-själv och att skapa mig-själv varje stund. MO: Du sade att Gerard Dorwling-Carter tyckte om Dagmars Svarta Jungfru du skickade?

MaxO: Ja! Jamensann! Och på en gång ringde jag till Dagmar och berättade om det, kapellet och projektet. Hon hoppade på tillfället och föreslog själv att måla en Svart Jungfru för kapellet. Det var först meningen att vi skulle skicka tavlan, men det verkade mera komplicerat att skicka den än att måla den direkt på väggen. Det var så vi bestämde att åka tillsammans hon, du och jag till Martinique som treenigheten (Maxette ler).

MO: Och?

MaxO: Och? Och? Jag var i himmeln ! Dagmar var så glad. Gerard Dorwling-Carter sjöng halléluia! Och det blev början till projektet. Det blev inte en dans på rosor, för att måla en Svart Jungfru för ett kapell som kommer att förändra människor, som hedrar Jesus mors storhet, är inte som att måla en tavla för spekulation eller för reklam. Inte för mig i alla fall, för jag respekterar symboler. Det krävdes en total förbindelse mellan sponsorerna, församlingsmedlemmarna, assistenterna och konstmålarinnan för att det skulle gå smidigt. Det var inte alls lätt. Det visste jag, men inte att det skulle bli så svårt och smärtsamt. Régine Dorwling-Carter hade varnat för att Svarta Jungfrun också var “De Sju Smärtors Madonna”. Jag fortfarande ryser. Som det syns på webben, så följde du och jag Dagmar varje dag och ibland varje minut, morgon till kväll, trots allt. Här är resultatet. Med Gerards hjälp förverkligade jag fyra av mina drömmar:
1) Föreviga Dagmar Glemme, tysk-svensk på syster-öarna Martinique-Guadeloupe. 2) Att hedra med tacksamhet Svarta Jungfrun.
3) Att deltaga i grundandet av ett konst museum som kapellet kommit att bli. Det är min åsikt.
4) Och att träffa den stora familjen Dorwling-Carter som högtidligt välkomnade oss med kärlek.


MO: Det var i alla fall inte du som målade Svarta Jungfrun utan Dagmar?

MaxO: Tur är väl det! (Maxette storskrattar) Jag kan inte alls måla, jag snarare känner mig som en fe. Jag är en fe. Du vet att jag tycker om sagor.
Foto: Malte Olsson

MO: Tycker du att det är sammanträffande att den nya påven är tysk som Dagmar Glemme?

MaxO: Jag tror varken på slump eller sammanträffande. Jag tror på Gud i mig och i alla, jag tror på bön, jag tror på meditation, aktion, arbete, kärlek och på min instinkt. Jag tror på dig som alltid har stött mig i mina tokiga projekt eller visioner. Som du vet har “Svarta Jungfru” kreationen varit ett djupt emotionellt arbete för alla deltagande, utan undantag : Dagmar Glemme, Gerard Dorwling-Carter och hans hustru Régine, fader Gabriel Valard, du och jag. Jag påminner om att ordet arbete i franska ordlistan Petit Robert betyder: “stönande av någon som lider, någon som är plågad, en penibel handling”. Är det en slump att den nya påven är tysk som Dagmar? Blir det ett sammanträffande om Svarta Jungfru kapellet i Terreville i Martinique en dag blir lika mycket besökt som Czestokovas Svarta Jungfru i Polen? Och är det en slump om den blir lika mycket känd som Madonnan i Lourdes? Vad jag är bergsäker om, det är att... lyssna väl! På min visdoms tröskel, det spelar ingen roll vad jag gör bra eller dåligt, jag är medveten och vet precis vad jag gör, varför jag gör det, till vem jag gör det, med vem jag gör, när jag gör det, och var jag gör det. Alltså jag gör ALLT jag kan utan att fuska och jag lämnar resten till Gud. Mina vänner och du själv beskriver mig som ett fenomen (Maxette storskrattar). Som man säger på franska : Jag är inte enkel (Maxette fortsätter att skratta). Jag är inte komplicerad heller. Jag är bara egen.

MO: Du upprepar ofta att inte någonting är gratis. Vad fick du för att ha varit i Martinique speciellt för det här projektet. Vad tjänade du på det?

MaxO: Inte någonting kommersiellt i alla fall. Jag fick EN DJUP BEFRIELSE, för ärligt sagt, jag symboliskt kände att jag förlöste Jungfru Marias sju smärtor. Vilka är:
1) Simons profetia i Jerusalems tempel
2) Flykten till Egypten
3) Jesus försvinnande
4) Att bära korset
5) Korsfästningen
6) När de tog ner Jesus kropp från korset
7) När de begravde honom.
Det hände mycket under arbetet. Du själv märkte hur det lilla barnet i mig led. Jungfrun befriade mig från tunga vikter som hotade mitt välmående : illusioner som jag var väldigt fast med. Skuldkänslan att inte räcka till. Frustrationer. Negativiteter... Det var ingen semester. Det var ett riktigt inre arbete. Jag blev allvarligt skakad av många dumheter. Av förankrade självsäkerheter. Ojojoj ! “Svarta Jungfrun” intensivt lärde mig i en kort tid den sanna meningen av inte bli fast med petitesser, att se saker och ting som de är, att ha emotionnell integritet och Den upplyste mig om det gudomliga uppdragets mening. Jag passar på att säga förlåt till författaren Raphaël Confiant som hade bjudit oss.

MO: Vad menar du? Jag förstår inte.

MaxO: Han hade bjudit oss, men det blev inte så, så jag säger förlåt! Jag upprepar att från december 2004 till januari 2005, under femton dagar, mitt medverkande i “Svarta Jungfruns” måleri på kapellet var totalt och orsakade mig en smärtsam ifrågasättning, speciellt som jag var i mitt eget fädernesland. Ett land jag var väldigt fast med. Mycket fast. Sedan jag frigjorde mig, är mina känslor (som också är min skapande motor) mera balanserade, för jag var extremt känslig. Jag överskattade det som inte är viktigt. Det blev en återfödelse. Tack till Jungfrun av den Goda Befrielsen. Gud är stor!
Foto: Maxette & Malte Olsson

MO: Är det Jungfrun som befriade dig eller du själv?

MaxO: Det viktigaste är att jag känner mig bättre, befriad, lättare. Tills jag var femtio år, spenderade jag en hel del av mitt liv arg och att attrahera människor som matade min ilska och mina frustrationer. Att vilja bli älskad av människor som inte visste vad kärlek är var för mig destruktivt. Det fick vara nog. Under de femton dagarna från morgon till kväll, att assistera Dagmar med dig, blev jag äntligen tvungen att definitivt ta itu med mig själv. Vilket smärtsamt inre arbete!

MO: Betyder det att du aldrig blir arg längre?

MaxO: Ärligt sagt, nej! Jag kan inte lova det, men åtminstone att vara medveten tvingar mig att vårda mig genom att förlåta. Det är inte lätt. Att behålla livets anda är en oändlig sysselsättning. Problemet ligger inte i vad man gör bra eller dåligt, det är att vara medveten om vad man gör och att ta ansvar för det. Och det gör jag.

MO: Det finns terapi för det.

MaxO: Jag är inte alls emot. Var och en gör sin terapi som de vill. Min är att meditera, vara ärlig med mig-själv, att be och att säga till alla: Tack! Tack till dig älskling! Tack Dagmar! Tack Gérard! Tack Régine! Tack fader Gabriel! Tack till alla som idag besöker kapellet!
Foto: Malte Olsson

MO: Tack till dig Maxette! En annan fråga. Varför presenterar du dig som och definierar dig som väldigt Västindisk.

MaxO: Jag är inte bara Västindisk, utan mera än det. Mycket mera än det. Att påpeka mitt ursprung är att påminna mig-själv om att jag fortfarande tycker om maniok och jam. Du tycker om dina rötter. Potatis är svenska nationalrätten eller hur ?

MO: I vilken avsikt ger du den här intervjun?

MaxO: Régine Dorwling-Carter bad mig att skriva om hur Terrevilles “Svarta Jungfru” blev till. Jag svarade att jag låter hennes man göra det. Gerard är både en kompetent advokat och en samvetsgrann journalist. Jag är inte så bra på att skriva kalla fakta, det är därför jag tycker om foton. Den här intervjun är min egen version med avseende på mitt inre arbete och möjligvis inte de andras version, inte även din. För min del, tror jag att allt som händer i mitt liv för mig närmare mig-själv.

MO: För att avsluta, vad är din nya dröm eller ditt nästa projekt?

MaxO: Mitt oändliga projekt är att bli mera medveten om det andliga i mig och jag faktiskt lever min dröm i nuet: det är att vara med dig (Maxette ler). MO: En sista fråga. I dina samtal citerar du ofta ett ordspråk eller ett kreolskt uttryck, Varför?

MaxO: Därför att min glädjes och visdoms Ande om DEN är någonting, är Kreolsk (Maxette brister i skratt ). Kreolska är ett språk som ofta får mig att skratta.



© 2005 Maxette och Malte Olsson

Det är ett faktum att kapellet idag är välsignat till en kyrka och heter TERREVILLE ÅTERUPPSTÅNDELSENS KYRKA. Ja! Jamensann! Och för att ett kapell ska bli till en kyrka i den katolska religionen krävs en sällsynt fundamental helig process.
Stockholm i december 2007