Foto: Malte Olsson
Facebook: “Anna Olofsson: Blivit så arg idag ...åkte för att handla, vid övergångsstället stod en äldre farbror med rullator och försökte gå över. Jag såg det och stannade med bilen, stod i nästan 2 minuter och ingen mötande bil stannade. Till slut klev jag ur bilen och ställde mig bredvid farbrorn...DÅ STANNADE en bil, farbrorn tackade mig så mycket och sa att han hade stått och väntat i mer än tio minuter. Jag var så ...arg.
Exakt, Alnö, övergångsstället innan du kommer in till rondellen i Vi, när du kör skärgårdsvägen mot Statoil.”
Angående Anna Olofssons händelse med bilarna och farbrorn med rullatorn är jag glad att det är en svensk som tog upp ämnet om vårdslöshet i trafiken, för om det var jag, en invandrare, skulle jag ha hört "Jag dömer inte" eller "Man ska inte ta illa upp" eller “Glöm det!” eller i värsta fall “ Är du inte nöjd med hur vi beter oss här i Sverige, det är bara att flytta.” Och de skulle ha rätt. Rätt är rätt.
I alla fall väntade jag på det här ämnet länge, för den här smärtan och ilskan fanns i mig som ett trauma sedan 18 år, efter att jag blivit allvarligt påkörd av en bil i Stockholm, bara för att när jag gick över övergångsstället var det blinkande varningsljus gult ljus som varnar fordonsföraren att någon avser att gå över. Bam! Bilen körde på mig och jag flög upp på motorhuven och landade sedan framför bilen som en råtta. Det enda föraren tänkte på var att ha rätt, i stället för att bry sig och ta sitt ansvar om hur jag mådde. Jag var alldeles chockad och mörbultad med ont i hela kroppen.
“Det var inte mitt fel! Det var inte mitt fel! Det var inte mitt fel! ...” upprepade den vårdslöse mannen som svettades som ett vattenfall. Jag bara tittade på det där bleka fula ansiktet som skulle ha tagit mitt liv och blivit frikänd för det. Mycket hände i mitt värkande huvud. En av de mest värdefulla lärdomar jag har fått i Sverige är att, om någon går på mina fötter, måste jag be om ursäkt för att vara under hans fötter, för enligt mina erfarenheter och vad jag läser och observerar, har offret för ofta fel i detta samhälle. Ja! För att bli förklarad ett helgon ska man först vara ett offer. Jag är född offer och är redan ett helgon. Det räcker för mig. Så jag tänkte att om jag anmäler den här “propre stressade svenske mannen” tar han hjälp av en advokat som kanske bevisar att jag har fel, efter att jag hade upprepat tusen gånger vad som verkligen hände utan att någon bryr sig. I ”rätten” vet man inte vad som kan hända. Själv var jag så black jag kunde vara och gick igenom svåra tider, så råd med en försvarare var uteslutet. Dessutom är det hans land, hans lag, hans folk, hans rättigheter... jag var under hans fötter. Mitt självförtroende var krossat under hans flotta bil. Förvirrad var jag. Rädd. Arg. En tyst ilska kröp i mig som en orm. En man sade “Jag är vittne till att han gjorde fel.” Vittne? Och om han ändrar sig. Jag läste redan tidningarnas: “Körde på fotgängare på övergångsställe - enhälligt frikänd i både tingsrätt och hovrätt” Jag kunde höra min “mördares” landsmän, hans grannar, hans fru, hans barn, hans familj, hans kollegor:” "Stackars! Han mår så dåligt. Han var bara stressad. Han har så mycket att göra. Han menade inte att skada henne. Han som är så snäll. Det är inte lätt!"
Det går inte att förneka att landsmän, raser, stammar, familjer och samma grupper håller ihop tätt. I mitt fall som karibiska, är vi i minimalistisk-minoritet d.v.s. att vi är väldigt väldigt få. Och då var jag ensam. Jag hade precis flyttat till Stockholm från Sundsvall och var nästan hemlös. Jag kunde höra hans advokat med sin rättvisejargong: “När min klient just skulle passera ett övergångsställe på en huvudled i Östermalm i Stockholm, klev en kvinna ut rakt framför bilen och flög upp på motorhuven och landade sedan framför bilen. Det fanns ett vittne som intygade att min klient hade passerat övergångsstället i låg fart - långt under högsta tillåtna hastighet som var 50 km/h, etc. ...” “ Klev en kvinna ut rakt framför bilen? Varför inte som en råtta?
Att inte bry sig, att vara ohövlig, att inte ha tid, att såra, även att döda sin nästa blir allt vanligare. Att skylla allt ont på stressen är så bekvämt för då slipper man ta ansvar för sina handlingar och det är mänskligt. “Det är inte mitt fel! ...” fortsatte mannen som en skiva som har hakat upp sig. Jag var helt ensam bland vargarna, för aldrig i mitt liv har jag hört en bilförare någonstans i världen säga "jag hade fel". De har alltid rätt. Rätt för sig. Rätt med sig. Rätt i sig. Särskilt idag när man sms:ar, surfar, pratar i telefon och gör allt som möjligt bakom ratten, med etablerade ursäkter om "rättigheter" som man försvarar med näbbar och klor.
I alla fall, min inre föreställning var i full fart med alla eländen jag skulle bli tvungen att gå igenom som offer. Offer? Klart att man inte ska anta, men rädslan gjorde sitt, väl integrerad i den dåliga refrängen: “Det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel. Det är inte...” Jag tänkte fort med den lilla klarhet jag hade kvar. Skulle jag anmäla den här brutala föraren? Orkar jag gå igenom dessa kalla undersökningar och falska anklagelser? Nej! Det skulle jag inte. Jag valde den smalaste vägen: att ha fel. Hellre att ha fel än att vara offer. Fel att vara levande överhuvudtaget, i syftet att kunna återuppstå mig-själv för jag kände mig död. Fel att vara i den där svettande varelsens väg. Jag valde att överleva med mina smärtor som fortfarande påminner mig om i vilken “mänsklig” värld jag lever i. Ja! Det anses som klart mänskligt att köra över någon eller något. Allt som görs av någon människa, hänsynslöst eller välvilligt i ett civiliserat samhälle, är mänskligt. Annars är den ett djur eller ett monster. Och djur dyrkas och monster är populära. Se t.ex. de monster barnen har som leksaker. Sanningen är som ett svärd. Hur kunde jag vänta mig att denna mänskliga varelse skulle konfronteras med sanningen, nämligen att han skulle ta hänsyn till gående i en stad där det finns mera gående än bilister, för att åtminstone säga: “Ursäkta! Jag var disträ och tänkte på annat, inte på någons liv. Hädanefter ska jag vara mera uppmärksam. Vad kan jag göra för dig? Köra dig till sjukhus eller vad kan jag göra?”. Det är klart att det är mycket frågat av en bilist som vill ha rätt, för då krävs det lite empati och hänsyn, kvaliteter som inte verkar särskilt vanliga i dagens läge.
Till slut tyckte jag så synd om honom att jag betraktade honom som profeten Jesus betraktade sina bödlar och lät honom gå till sitt öde. Jag började tänka på vad jag verkligen ville då: vara för mig själv för att spara den lilla energi jag hade kvar, dyka i ett varmt bad (jag bodde i ett 25 kvadratmeters rum utan dusch) och vårda mig, ta hand om min själ, tacka Gud att jag lever och undra vad min nästa uppgift blir. Det är första gången jag skriver om detta, precis för att inte höra: "Man ska inte ta illa upp". Det är oftare bra att ta illa upp, för det går inte att hela det onda om man inte pratar om det.
Jag var nyligen i Oslo för första gången i mitt liv och till min stora förvåning, åker inte bilarna på ett övergångsställe innan den gående hade gått över gatan. Ja! De verkligen stannar! Stopp! Vad flott! Vilken klass! Jag undrade först med humor om det var därför svenskarna tycker att norrmännen är dumma. Annars jublade jag och kände mig så trygg på gatorna på alla sätt. Och det är så skönt att känna sig trygg någonstans. I Paris, trots så många bilar, kan jag gå över gatan utan att oroa mig. Här i Stockholm är bilarna så grymma. Det känns som om bilförarna, de som kör motorcykel eller cyklar har prioritet och att de kan köra över en utan att blunda, utan dåligt samvete, "med rättigheter". Så jag får fortfarande panik varje gång jag går över gatan. Ibland måste jag hålla någons hand. När jag går på övergångsställen, tittar jag så mycket jag kan förarna rakt i ögonen och tackar dem djupt varje gång, för att de låter mig leva. Och när jag åker med någon som har sitt kontor bakom bilratten, skakar jag inom mig, för jag vet att så länge det inte händer en katastrof, så ändrar människor inte sin inställning. Det kan inte vara kul att vara det här offret. Jag är definitivt ingen hjälte men ännu mindre en martyr. Gudskelov. Eftersom man inte ska döma eller ta illa upp så håller jag masken, tacksam att jag fortfarande lever i ett land med dessa "rättigheter", kanske för jag har accepterat att farbrorn med rullatorn, gamla människor, handikappade, gående, etc. är i samma korg och ska hålla sig hemma.
Vad ska man göra? Man avskyr poliser, men vissa mänskliga beteenden skapar fler poliser och massor av förbud. Jag hoppas att jag genom att skriva om detta, äntligen ska försona mig med våldsamma bilförare.
Jag är inte här för att ändra Sveriges lagar. Tacka för det! Klart att min berättelse inte ska förändra bilisters vårdslöshet heller. Det händer varje dag i hela världen. Jämfört med tredje världen, som ofta inte har några trafikregler, är Sveriges bilförare mänskliga. Det är bara det att eftersom jag är uppfostrad till att respektera och överskatta vita människor, och Sverige är biltillverkare och nästan alla svenskar är läs - och skrivkunniga, väntade jag mig naivt lite mera hänsyn och inte att de använder deras fordon som ett vapen. Där är jag offer för mina illusioner. Jag bodde ett tag i Afrika med en advokat, hans flesta fall var gående som blev dödade på natten när de gick utan reflex (som inte fanns) så de inte syntes på gatorna som var oupplysta. Jag bor här i ett modernt land och jag faktiskt syntes, för det var kl. 12:00 och ljust på dagen och jag var klädd i en vit kappa. En kackerlacka är jag inte alls.
Att veta att ilska, raseri, våld, skräck, terror, ångest, panik, etc. extraheras från den enorma rädslan för upplösning av egot, alltså av döden, och att överlevnadsinstinkten i all dess envälde, är egots näring, underlättar förlåtelsen. Förlåtelse innebär inte att umgås med den som kränker en. Att förlåta är att överge tanken om att man kan ändra vad som redan är gjort. Jag är också medveten om att som invandrare är det inte lämpligt att ta upp sådana ämnen om man inte är legitimerad, därför håller jag mig på mattan för att kunna förlåta de som inte vet vad de gör. Så hjärtligt tack Anna Olofsson! Jag menar det från hela mitt hjärta.
Maxette Olsson