Världen ropar efter fred - men hur kan vi nå fred?

Maxette Févrin, född i Guadeloupe i Västindien, hamnade efter studier i Paris för fem år sedan i Sundsvall. I ett inlägg berör hon rashatet som delvis beror på den ökade arbetslösheten samt svenskarnas stelhet. Inför de gigantiska problem som hotet från atombomben medför förbleknar emellertid rashatet tycker Maxette Févrin i sina filosofiska funderingar.

Jag är en invandrare i Sundsvall, staden som ofta är vit av snö och kärlek, Arbetare, arbetslösa, vetenskapsmän, politiker, journalister, präster, militärer, poliser, knarkare, alkoholister, nykterister, konstnärer, alkemister etc. Vad söker de, vad önskar de av livet? Vilken hemlig formel har de? Är det kärlek, ett viktigt ord som ingen vågar säga?

Det förefaller vara lättare att säga "Fy fan" än "Jag älskar dig". Man tycker att det senare betyder för mycket ansvar; ansvar för varandra. Världen ropar efter fred, men hur kan vi nå fred, när vi inte vet vad kärlek betyder?

Vi kan väl åtminstone le mot varandra! Ärligt talat: Man tvättar gärna bilen istället för att hälsa på de gamla! Man skyller på bristande tid. Och ändå; tid är det enda vi har gratis.

Vi läser om rashatet i Sverige. Nu är "jordfrukten" förstörd. Är vi beredda för den bittra frukten, atombomben? Hade Oppenheimer rätt? Nej! Vet ni att varje kors som brinner någonstans i världen, varje människa som gör illa sin nästa, varje barn som gråter är ett monument för atombomben?

Arbetslösheten ökar nationalisternas rädsla och förtvivlan och naturligtvis sprider sig hatstämningen. De känner sig hotade kulturellt. Med mindre rädsla och lite självkänsla skulle vi tänka: Nu lever vi i atombombens period, vi är miljarder människor fler än för hundra år sedan. Vi behöver varandra mer än någonsin.

Vem tillhör Sverige förresten och vem tillhör jorden? Det finns bara en fråga som är väsentligare, "att vara eller inte vara". Det är jobbigt att fördjupa sig i det abstrakta, men glöm inte "det abstrakta födde det konkreta".

Smak och färger ska man inte diskutera. Rashatet är inte svart, vit gul, röd utan också hat till tjocka, smala, unga, gamla, Och talet om fula ben, fula ansikten, avvikande, handikappade… Det onda måste leva genom hatet. Men kom ihåg, "att hata är konsten att misslyckas".

Jag menar, vi ska inte klandra någon. Inte rashatarna, inte invandrarna. Inte polacker, sovjetryssar, libaneser, israeler, engelsmän eller argentinare. Klandra inte heller alkoholister, knarkare, skinheads eller punkare. I stället ska vi försöka hitta oss själva, Här har vi "hemlighetsformeln",
k ä r l e k till medmänniskorna.

Vill du stoppa atombomben? Börja nu genom att ge ett ärligt litet leende till den första som passerar förbi. Ge inte upp! Lycka till.

Sundvalls tidning 30 augusti 1982
Maxette Févrin